Frågan som ställs i Tomas Sjödins bok Reservkraft besvarar han så här på sidan 62:
”Om varje enskild händelse med nödvändighet måste ha en mening blir livet nervöst. Mycket kraft och mycket tanke går åt att ”få ihop det”, att det gåtfulla mönstret skulle bli klart och entydigt. Och när det inte lyckas finns risken att processen slutar i att vårt missnöje vänds mot Gud eller mot oss själva i form av skuldbeläggande.
Men om det är Livet som är meningsfullt så behöver kanske inte varje stor eller liten händelse ha en avgränsad mening? Då kan saker nämnas vid sitt rätta namn. Det som var skola i livet får vara det, det som var grått och dunkelt får vara det och det som var nattsvart och tomt får vara det.
De nätter vi står vid Karl Petters säng och håller honom med huvudet mot golvet och skakar för att få i gång hans andning, faller alla fraser som: ”Det finns en mening i allt som sker” och ”Inget ont som inte har något gott med sig”. De faller som döda fåglar i sovrumsmörkret.
Vi säger ofta till varandra att det som gör hans liv nästan outhärdligt helt saknar mening. Punkt. Lika ofta säger vi, på olika sätt olika dagar. Att det är viktigt att han finns. Att han är en gåva till oss och till många andra. Faktiskt att han också är en gåva till Gud. Från Gud till Gud.”
