Du har säkert hört sagan om herdepojken, som ideligen ropade: ”Vargen kommer.” När vargen kom till sist, var det ingen av hans vänner som trodde på honom när han ropade.
När jag var hos min Hjärtläkare sist hade jag gjort en minneslista där jag skrivit ned alla mina små krämpor och skavanker. Läkaren såg bekymrad ut och förklarade att det var bäst att koncentrera sig på det som hade med mitt hjärta att göra.. Det andra får du prata med Vårdcentralen om tyckte han. Han skulle skriva en remiss om mina magproblem, som jag haft en lång tid och som jag tidigare hade pratat med honom om. ”Det är säkert inte så allvarligt”, sade han vänligt, ”ty då skulle det ha förvärrats eftersom du haft problemen så lång tid.”
Han lät mig förstå att mina problem inte var så stora. ”Du har haft tur eftersom ditt hjärta inte tagit skada efter din infarkt, det har vi sett när vi gjorde en ultraljudsundersökning.”
Jag kände mig som herdepojken. Visserligen hade jag inte ropat att vargen kom, men jag hade oroat mig alldeles i onödan om man nu skulle tro att läkaren hade rätt. Trots detta har jag gått i snart ett års tid och väntat på att få mina magproblem utredda, min yrsel att försvinna och min depression att upphöra. Men det är ju bara bagateller alltsammans. Trots allt är jag ju mycket bättre nu och det ser ut att gå åt rätt håll med allt. Vad hade hänt om jag inte likt herdepojken hade påkallat uppmärksamheten?
Det är synd om läkare och sjukvårdspersonal, som ideligen får rycka ut så fort någon hypokondrisk person ropar: “Vargen kommer”, men det är ju trots allt deras jobb. De kan ju inte rå för att resurserna tryter medan vargstammen ökar. Hu! Vargen kommer kanske…eller gör han inte det?
