”Ibland när kristna får frågan om man ”måste tro” på än det ena, än det andra skymtar det fram en hållning som sannolikt är avsedd att återspegla respekt, men som i mina ögon uttrycker precis motsatsen….” Så skriver Elisabeth Sandlund i sin bok: ”Drabbad av det okända.” Utgiven på förlaget Cordia. Sidan 65.

Jag hoppas att Elisabeth Sandlund eller förlaget Cordia inte har något emot att jag citerar en del ur boken Jag vill verkligen rekommendera den. Elisabeth Sandlund var tidigare ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, under 25 år. Hon är nu chefredaktör på tidningen Dagen. I boken berättar hon bland annat om hur hon tidigare trodde att hon var fullständigt ointresserad av livsåskådningsfrågor i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Men en sommardag-på sin dotters konfirmation-drabbas hon av Gud. ”Jag hörde ingen röst, såg ingen eldskrift på kapellets väggar…men jag fylldes av en total visshet.” Låt mig få lyfta fram ett citat med anledning av den rubrik jag satt på detta inlägg. Det finns på sidan 61 i boken:

”Innan jag blev kristen var det mycket viktigt för mig att få reda på exakt vad min dotters utvecklingsstörning berodde på, långt efter det att läkarna och vi tvingats konstatera att hon inte led av en sjukdom som kunde botas av mediciner eller kirurgiska ingrepp.Jag letade i medicinska böcker och surfade på varenda handikappsajt på Internet. Kunde det vara det syndromet eller kanske den kromosomrubbningen? De tester som gjordes gav alla negativt resultat. Ulrikas handikapp är och förblir, på vetenskapens nuvarande nivå, en gåta. Att det var så plågade mig svårt. Nu kan jag konstatera att den kunskapen inte är särskilt viktig. Det räcker med att Gud vet varför han skapat henne som han har gjort och att han älskar henne och har konkret och viktig användning för henne i arbetet för sitt rike. Det hindrar inte att jag med stort intresse ser fram emot den dag när den medicinska vetenskapen tagit ytterligare något kliv framåt så att vi kan få besked om vad som orsakat hennes handikapp. Och det innebär inte heller att jag skulle ha varit en sämre kristen om jag just på den här konkreta punkten inte kunnat slå mig till ro utan fortsatt att leta. För mig, som ägnat mitt liv åt att söka förklaringar och orsakssamband, är det dock en stor vila att kunna acceptera att det finns någon, Gud, som sitter inne med svaren oavsett om han väljer att visa mig dem nu, senare eller aldrig.Detta innebär inte att den kristna tron är ologisk och slumpmässig. Tvärtom upphör jag aldrig att förvånas över den starka inneboende logiken i Bibeln och i de tolkningar som kristna gjort i alla tider. Den kristna tron är, bland mycket annat, ett logiskt sammanhängande tankesystem där trådarna knyts ihop. Det är också därför kristen tro tål tuffa utmaningar och ifrågasättanden. Eftersom Jesus inte bara är stötestenen utan också hörnstenen är den ett bygge som inte låter sig raseras ens av de våldsammaste angrepp utifrån. Det råder ingen brist på intellektuell klarsyn och redbarhet i kristna kretsar, vad än de som står utanför inbillar sig.

Men detta innebär inte att det går att resonera sig fram till en kristen tro på logisk väg. Ett element av det oförklarliga, av det som inte kan sägas i ord, kort sagt av mystik, är oundvikligt.

Kristna människor kan dela mycket med varandra. Vi kan beskriva våra respektive Gudsmöten så att andra kan se och glädjas åt likheter med sina erfarenheter eller förundras över skillnader. Den typen av berättelser tenderar ofta att vara både ointressanta och obegripliga för dem som står utanför den kristna tron. Och inte ens kristna emellan går det att uppnå fullständig förståelse. Den individuella relationen mellan Gud och människa är just individuell, unik för var och en. Det är här som mystiken kommer in, det som inte går att förklara, en sanning av en annan och högre dimension, där jag – fattig och syndig människa, för att citera den syndabekännelse som numera kommit ur bruk – förunnas det ofattbara att få direktkontakt med min skapare.

En tro utan mystik riskerar att bli teoretisk, platt och inskränkt. Mystiken får tron att lyfta, att svinga sig till nya höjder. Den gör att mina böner inte bara är rop rakt ut i tomma intet utan den ena delen av en ständigt pågående kommunikation mellan mig och Gud. Den gör att jag med lite träning, kan uppfatta att Gud svarar mig, att han är, som det heter i en av tackbönerna efter nattvarden, ”närmare mig själv än mitt eget hjärta.”…….”