Så har Lydia Lithell skrivit i en av sina andliga sånger. Detta ger intrycket av en ödmjuk inställning till de eviga frågorna och till livet. Vi kan i likhet med Lydia Lithell instämma just i detta: ”Det enda jag vet.” Vad vet vi egentligen? Någon har sagt att ju mera vi vet, desto mera vet vi att vi ingenting vet.

I alla tider och i vår tid i synnerhet har det funnits människor som påstår sig veta, och som gärna vill ha gehör för sitt vetande. Man kan säga att vetenskapen kommit mycket långt på många områden. Det finns mycket som kan förklaras i vår tid, och man kan undra om det finnes någon gräns för de vetenskapliga framgångarna.

Trots detta finns det fortfarande en hel del som inte kan förklaras med vetenskapens hjälp. Vetenskapen förändras och vår begränsning kvarstår. Vår insikt genomgår hela tiden en omdaningsprocess. Nya upptäckter måste få ersätta gamla uppfattningar. Någon har sagt att en bild säger mer än tusen ord. Bilden ger oss stor frihet att tolka det som inte kan förklaras med ord.

Vi behöver inte oroas för det som förändras. En del tycker säkert att det vore bekvämt att hitta färdiga svar, precis som man kan hitta översättningar av ord i ett lexikon. I den så kallade sekulariserade tid vi lever i sätter man alltför mycket tilltro till färdiga lösningar. Ateisten menar att vi som är kristna skall ha ett färdigt svar på livets frågor. Åtminstone ett svar på varför vi tror på Gud.

Gud vakar hela tiden över sitt ord. Det är den beständiga sanning vi alltid kan hålla fast vid. En tidlös sanning. För mig innebär det en grundtrygghet. Min tro grundar sig inte på det jag vet. Det jag tror på ser jag inte, men jag tror ändå. Vilken dårskap säger ateisten. För min del anser jag att det blir svårare att tro på formler och läror som grundar sig på det människor påstår sig veta. Det enda jag vet, kanske räcker. Jag instämmer i Lydia Lithells sång: ”Det enda jag vet, det är att nåden räcker.” Detta håller i både liv och död.

Jag mötte honom för ett par veckor sedan när jag fick en ingivelse att gå en omväg. I mitt inre hörde jag någon uppmana mig att jag skulle möta en människa som behövde höra ett uppmuntrande ord av tröst och hopp. Han var så deprimerad och nere när jag mötte honom. Efter ett kort samtal där jag försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde lovade jag att bedja för honom. Jag kan ännu känna hans ansikte mot min jacka när jag kramade om honom. Nu har han fått frid. Han var en av de många som inte orkade att leva.

Gud ge mig mod och kraft att orka leva och dela med mig av den frid som du vill ge åt alla människor. Jag kan inte åstadkomma det själv, men jag vet att den finns hos dig. Jag skriver i detta fall att jag vet, men jag begär inte att alla ska förstå att det är på det viset. I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn! AMEN!