Det är inte svårt att skapa missförstånd. Säkert sker detta dagligen i våra liv i både tal och skrift. Orden vi skriver och talar tolkas av mottagaren på ett helt annat sätt än som var menat. Nyanserna i rösten kan förstärka innehållet i våra ord. När vi behärskar språket kan våra texter bli antingen begripliga, obegripliga, eller något däremellan.

När jag tidigare skrev min artikel om K.G. Hammars teologi så menade jag att den av en del missförstås. Man har tagit ut delar av ord som han har sagt och med dessa som tillhygge, skapat en felaktig föreställning om helheten.

Detta sker ofta i den offentliga debatten och är en av retorikens maktspråk. Den som behärskar orden får makt över människor. Det vet våra politiker. Genom sina ord vinner de antiingen vår gunst eller också i värsta fall vårt förakt. Det finns många nyanser mellan lögn och sanning.

Så borde det inte vara med det kristna budskapet. Det finns en bok som har titeln: ”Allt är inte Gud som glimmar.” Den handlar om sådant som till en början kommer från Gud, men som urartar och så småningom övergår i falskt sken. När fokus riktas mot människor i stället för mot Gud.

Jag har inte något behov av att försvara K.G. Hammar. Det finns mycket av det han sagt som jag inte tycker är så lyckat, men så är det för alla. Allt kan inte vara bra. Hammar blir ofta provocerad att säga fel saker, vid fel tillfällen. Utställningen Ecce homo blev för honom förknippat med en del missförstånd och många tog avstånd på grund av att den var anstötlig för många kristna. Hammar skrev en bok med samma titel. Ecce Homo betyder Se människan. Han fick en för mig helt obegriplig kritik för den boken. Jag har läst boken och där finns inte alls de föreställningar som recensenter givit uttryck för i sin kritik.

I det senaste framträdandet i TV-programmet Annas eviga där det handlade om himmelen förekom också en hel del provokation emot honom, inte minst från filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö. Återigen ville man att K.G. Hammar skall framstå som en som inte har en kristen tro, trots att han med stort eftertryck meddelade att han vill vara en kristen lika mycket som Elisabeth Sandlund.

Så här skriver en av belackarna i en artikel på nätet:” Att KG Hammar varit en katastrof för gudstron inom Svenska kyrkan och inom svensk kristenhet är väl uppenbart.” Vad är nu detta för en hyenementalitet. Vore det inte bättre att i stället för att missförstå det Hammar egentligen menar tränga sig in i de frågor som han försöker aktualisera.

Jag kan mycket väl tänka mig att det finns mycket i den gamla klassiska väckelsekristna tron som tål att jämföras och förstås med den teologi som Hammar presenterar.

Var snäll och rätta mig om jag har fel.