När jag skriver de här raderna känner jag mig betydelsefull, visserligen inte världens mest betydelsefulla. Jag kan inte jämföra mig med Obama eller någon annan mäktig person i världen, men jag vet att många uppskattar mig för den jag är. Det känner jag mig nöjd med. Någon annan bekräftelse än den jag redan har känns helt onödig. Jag vet att jag behövs. Vem förväntar sig något av mig? Andra människor, Gud eller jag själv.

Tyvärr nödgas jag gång på gång att konstatera. Det är jag själv. Jaget kan ofta vara både stort, mäktigt och tyranniskt. Om inte jag får som jag vill kan jag bli både ledsen, bitter och arg. Dessa egenskaper märker min omgivning och det är inte särskilt bra. Värst av allt är att denna inställning drabbar mig själv och stympar mina möjligheter till utveckling.

När man strider för sin egen sak märker man ofta att det finns jättar runt omkring som är mycket starkare. Om man upptäcker detta i tid så låter man bli att strida och utsätta sig själv för den skada som man kan råka ut för. Det behöver väl inte gå så långt att man tillgriper våld, men nog ser vi dagligen att våld föder våld. Det står skrivet: ”Håll frid med alla människor så mycket som på eder beror..” Kunde alla människor leva efter detta ord, så skulle det inte finnas varken krig eller andra konflikter människor emellan. Ty det är på oss, på dig och mig det beror. Allting börjar med jaget.

”Jag har aldrig haft så mycket att göra sen jag blev pensionär”, säger en del. Vad ska det vara bra för tänker jag. Naturligtvis är det upp till var och en att slita i sitt anletes svett och vrida ur sina sista kroppskrafter på en massa mer eller mindre betydelsefulla saker. När man åldras så får man ofta acceptera att man inte räcker till på samma sätt som förr. Då får man inte bli desperat och tänka: ”Jag måste till varje pris leva så intensivt som möjligt, så länge krafterna räcker.” Det måste du inte alls, säger jag. Du kan leva långsamhetens lov medan du orkar. Det tror jag att Gud tillåter, ty Gud är barmhärtig.

Lewi Pethrus använde ett uttryck på sin tid som jag har tänkt mycket på: ”Gud är inte så rysligt andlig som en del tror.” När vi säger att det är Gud som förväntar sig något av oss, så har vi gjort honom rysligt andlig. Jag tror att Gud tillåter mer än han förväntar sig av oss. Hoppas att jag inte har fel på den punkten, ty min Gud är en god Gud. Vi behöver inte ta oss själva på för stort allvar. Det är bättre att vi slappnar av. Ingen är oumbärlig.