Jag har tidigare haft synpunkter på kyrkans gudstjänster. Vi kan inte göra så mycket är rubriken på en tidigare artikel där jag påstår att vi gör alldeles för mycket. Vad jag menar är att vi ofta bränner vår energi på det som är populärt och faller människor i smaken. Är det något fel i detta undrar någon. Skall vi inte göra allt för att kyrkan skall bli attraktiv? Nej det ska vi inte, svarar jag lite trotsigt. Om kyrkan blir populär i världslig bemärkelse, så finns risken att saltet mister sin sälta. Jag menar naturligtvis inte att kyrkan skall bli en tråkig plats med en massa dysterkvistar, men den måste behålla sitt uppdrag och utföra sin kallelse. Kyrkan är inte en byggnad i första hand även om vi ibland talar om den som sådan. Den är en kropp som består av många delar och där varje del har en särskild uppgift.

Prästen har en betydelsefull roll i kyrkan, men det är inte prästen som skall stå i centrum. Vi skall inte jämföra präster och säga att vi tycker bättre om den ene eller den andre. Naturligtvis tänker vi ofta i den riktningen, men detta kan inte få styra vår uppfattning om vad som skall ske i kyrkan. Även om prästen är betydelsefull så beror inte allt på denne.

När vi resonerar på det viset står det i 1.Korintierbrevets 3:e kapitel att vi är barnsliga och oandliga. Här ges ett exempel: “När den ene säger jag hör till Paulus, och den andre jag hör till Apollos är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos, vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.” Läs gärna hela sammanhanget

Alla som deltar i kyrkan är en del av den och har en betydelsefull uppgift, men ingen är förmer än den andre, I gudstjänsten blir vi alla delaktiga och är inte enbart konsumenter som tar emot. Vi ger något av oss själva och skapar på det sättet en atmosfär omkring oss.

Denna atmosfär tar vi sedan med oss ut i vardagen, där vi möter den hårda kalla verklighet i vilken många lever. Där skall kyrkan med sin förlängda arm utföra det största arbetet.

När det är på det här sättet som jag helt kort beskriver, är det i första hand inte så viktigt vad vi gör utan desto mer vad vi är.

När det märks att Gud bor i sin kyrka så behöver vi inte göra så mycket. Då blir kyrkan attraktiv eftersom Jesus själv då står i centrum. Vi sjunger i en Taizésång: Där barmhärtighet och kärlek bor, där finns också Gud. Detta var så viktigt så att Judas i sitt brev till de kristna måste skriva: Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.

Om det är så att Kristus måste få stå i centrum, så kan det inte ske med mindre än att vi försöker mer och mer att likna honom. Vi blir imitatörer när vi vill följa honom