Äntligen har den tid kommit när vi som bor i Sverige kan glädja oss åt längre och ljusare dagar. Som jag tidigare berättat har jag en ganska lång tid haft besvär av de mediciner jag blivit ordinerad efter min hjärtinfarkt. De värsta besvären har nog varit en ganska svår yrsel och en följd av detta har varit att jag känt mig ganska deprimerad.

I slutet av januari var jag på återbesök på Vårdcentralen. Läkare var litet oroad av att man tillfälligt tagit bort min blodfettssänkande medicin, och ville omedelbart sätta in den igen på mina förhöjda kolesterolvärden. Jag försökte få läkaren att förstå att jag hade mycket besvär av yrsel, men hon tog inte detta så allvarligt utan ville vänta med åtgärder. Ny blodfettssänkande medicin sattes in och jag skulle få komma tillbaka efter 90 dagar för ett nytt prov.

Man måste vara envis om man inte blir tagen på allvar. Jag ville inte gå med detta i 90 dagar till. Jag ringde sekreteraren vid Kardiologen i Linköping. Hon svarade vänligt att jag skulle få tala med en läkare dagen därpå. En av överläkarna fick jag tala med. Han hade läst min journal och tyckte att jag omedelbart skulle sänka dosen av Metroprolol (Betablockerare).

Med denne läkares ordination har mitt liv avsevärt förbättrats. Äntligen säger jag efter mer än ett års besvär. Jag blev tagen på allvar. Jag är nu på väg tillbaka både fysiskt och psykiskt. Jag har plötsligt fått ny lust till saker jag tidigare inte orkat med.

Vi har varit i Knutstorp och röjt och städat. Det fick ju stå tomt förra året. Karl Magnus och Emmy och Emmys bror Melker hjälpte till. Jag tänkte så fort vi kom dit: ”Det här klarar vi inte på en dag.” Men se de gjorde vi. Nu är det beboeligt där. Vi måste väl fara dit och klippa gräs förstås när växtsäsongen snart börjat. Men grovjobbet är ju klart. Nu har ungdomarna möjlighet att utnyttja vårt sommarställe på ett helt annat sätt än tidigare och vi kan också åka dit om vi vill. Närheten till naturen, lugnet, stillheten, fisket, bärplockningen är en lyx som vår Herre skänker åt oss. Det kan vi njuta av med gott samvete.

Den som vill att jag skall komma ut och sjunga och spela får gärna höra av sig. Nog skall jag få tid över för det nu när orken är på väg tillbaka. Jag testade för några veckor sedan vid ett musikkafé i Klockrike. Rösten höll och inspirationen infann sig. Det sista är inte det minst viktiga. Utan inspiration är det svårt. Jag är så tacksam för den. Den är visserligen förknippad med känslighet och är lätt sårbar, men jag vill inte mista den. Utan den blir sången själlös. ”Jag vill känna att jag lever” sjunger Gabriella i sin sång. Ett liv utan känslor är nog som en fiol utan strängar. Nej nu börjar jag visst predika. Det gör jag inte här utan då får ni besöka Ökenkällan som har adress http://rolferic.blogspot.com