Jag var på läkarbesök häromdagen och fick veta att jag var fullt frisk. Det var ju skönt att få höra, även om recepten på allergimedicinerna kostade närmare tusenlappen. Astman och allergisk riniten är bara en småkrämpor med tanke på min ålder Ryggvärken får jag ju så bra behandling för hos min sjukgymnast, så dem var det heller ingen idé att orda så mycket om. Det hade varit bra att få kontrollera mina kolesterolvärden, men se det gick inte an. Det är bara de som är sjuka som får hjälp med provtagning numera. Någon förebyggande hälsovård av det slaget förekommer inte. Jag hade gjort en hel lista med punkter på mer eller mindre ömmande småkrämpor. Läkaren verkade en aning stressad. Hon ville ju gärna hinna med att gå igenom det jag skrivit på sin korta mottagningstid. Jag tyckte faktiskt synd om henne, och fick dåligt samvete, när jag tänkte på att någon bättre behövande kunde ha fått min tid. Troligtvis gör jag om misstaget att skriva ett brev, ty jag tycker att det är bra att ha något som stöd för minnet. Bilar behöver ju serviceprotokoll, så varför skulle inte människor behöva det. Läkaren konstaterade att vi hann få mycket uträttat, möjligen på grund av det jag skrivit. Hon lovade dessutom att skriva en remiss till US i Linköping för en av ”småkrämporna”. Jag förstår mycket väl om läkare blir trötta på alla gnälliga hypokondriker, som precis som jag, oroar sig för det som aldrig sker. Då tänkte jag på damen som blev över hundra år och fick frågan hur hon skulle göra, om hon fick leva om sitt liv. Hon svarade: ”Ungefär på samma sätt som nu, men med ett undantag, jag skulle inte oroa mig så mycket.”.Det är inte läkarnas fel att tiden för dem är pressad, utan sjukvårdens bristande resurser. Jag uppmanade min husläkare att vara rädd om sig. Även en läkare är en människa.