När jag ser att människor finner glädje i enkla små saker och uppmuntrar varandra till att ha roligt tillsammans. Jag blev så glad när jag såg ungdomarna i kyrkan i dag. De som går och förbereder sig för konfirmationen. Tänk att man kan glädjas över att bara se ungdomar. Vad tänkte dom när de såg att det var så litet folk i kyrkan? Har inte kyrkan större attraktionskraft?
Jag tror att det beror på hur man ser det. Kyrkan har naturligtvis attraktionskraft, men ibland behöver något hända som väcker människors längtan att gå dit. Jag går till mig själv för jag har inte rättighet att döma någon annan. Är jag en tillräckligt stark magnet som drar människor till den kyrka dit jag går? Är jag fylld med Guds förbarmande kärlek? Jag tvingas tyvärr att säga att det finns mycket som fattas hos mig. Finns det möjligen någon tro hos mig att kyrkan skall få betyda något för andra? Jag hoppas det, men den behöver bli större.
Är det förändringar som behövs eller behöver vi förändras. Jag tror både ock, men först och främst är det vi som behöver förändras. Om inte vi förändras är alla förändringar som sker dömda att misslyckas.
Låt oss inte tappa modet. Jag tror att något är på g. Jag har länge stått på vägen precis som aposteln Filippos som vi läser om i Apostlagärningarna. Han som gick ut på den folktomma vägen. Han inväntade en tydligare order, eftersom han inte visste sin uppgift just då. Han lyssnade. Något hände Så vet vi hur det blev med den etiopiske hovmannen som kom i hans väg. Kanske det är just detta vi behöver få uppleva. Först att vi lyssnar och slappnar av. Vi får inte ha för bråttom och skena iväg till första bästa tur som kommer till oss. Jag håller just nu på att lära mig konsten att lyssna inåt. Observera jag skrev inte uppåt därför att jag tror att Gud talar inifrån. Därifrån ger han oss nya direktiv. Låt oss be, lyssna, tro och gå!
