Alla Borensbergare var stolta i söndags. En av bygdens söner hade kommit hem. Sven David Sandström, som tillägnade Borensbergs körsångare 4 körsatser, utsnitt ur en Mölna-Elegi med texter av Gunnar Ekelöf. Det blev en musikalisk fullträff, och de som kommit till två konserter i Björkhällakyrkan fick uppleva ett tonspråk som inte hör till det vardagliga, Men så var det ju fest också. En höjdpunkt med anledning av att Borensberg firar 700 årsjubiléum.
En stor jubiléumskör under ledning av Anita Sundmark, som dirigerade med stor brillians. Övriga medverkande var Marianne Eklöf, mezzosopran, Ann Marie Lysell, violin, Peter Törnblom, violoncell, Gunnel Lundberg piano. Denna musikaliska kvartett bar fram budskapet på ett professionellt sätt. Arrangörer var Kommitén för Borensberg 700 år och Borensbergs Rotaryklubb.
Sven David Sandströms musik är känd över hela världen. Han kanske är världens mest kände Borensbergare. Hans tonspråk är visserligen rätt så komplicerat. Trots detta kan man uppleva att han klär orden i ett musikaliskt språk som alla kan förstå.
Men uppfattade alla Borensbergare vad han ville säga genom denna Mölna-Elegi. Ville han föra oss tillbaka i någon sorts Nostalgitripp, där han såg sig själv och andra genom sin frikyrkliga uppväxt i Salemkyrkan? Ville han använda Ekelöfs texter ungefär som man kan använda Dan Anderssons texter. Dan Andersson hade ju också suttit omkring tiggaren från Luossa och hört om sällsamma ting. Ekelöfs text: ”Vi levde – endast då! Vi lever inte nu, vi skall leva först då.” Det finns en tro i Sandströms konstnärskap som letar sig fram som ett sökarljus. Han sa själv inledningsvis att det är genom orden som musiken skapas. Jag tycker att man kan göra vissa jämförelser mellan Gunnar Ekelöf och Dan Andersson. Ekelöf: ”Var lugn mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser, skogen, röken och skenornas flykt. Någonstädes långt borta i fjärran land finnes en blåare himmel och en mur med rosor eller en palm och en ljummare vind- och det är allt” Dan A: ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången..”
Vi är väl alla sökare mer eller mindre, men jag tror att vi måste sträva efter att få uppleva mer av det som vi drömmer om bortom. Om hela livet består av det som Ekelöf uttrycker med orden: ”Grubbel, grubbel och grubbel, tills du har grubblat dig dubbel..” så är livet ganska dystert. Då lever vi inte. Vi är inte längre original utan vi har anpassat oss till ett livsmönster där vi tar på oss masker.
Det måste finnas en annan väg, men vem har monopol på den?
