Blogga med Rolf Ericson Västra Bråstorp Motala

Jag vill berätta något som för en del låter helt knäppt. Jag talar i tungor. Ett språk som bara kommer inifrån. Ofta när jag är ute på mina promenader. När jag har lagt mig på kvällen innan jag somnar, ja vid olika tillfällen under dagen och natten. Jag har gjort detta ända sedan jag var ung, men ibland har det gått långa perioder då jag haft svårt att praktisera det. Kanske mesta på grund av en rädsla av att inte hemfalla åt ett slags missbruk av en helig gåva. En onödig rädsla skulle jag vilja påstå. ”Den som talar i tungor talar till Gud med hemlighetsfulla ord och bygger upp sig själv”, skriver Paulus i 1.Kor 14.

Jag känner en sådan fantastisk tillfredsställelse i bönen när jag praktiserar detta och skriver inte detta för att göra mig märkvärdig på något sätt.

Min avsikt är i stället att uppmuntra dig till att använda den här gåvan och tror att den ligger inom räckhåll för alla som tillhör Herren Jesus Kristus. ”Hur vet jag det?” frågar du.

Bibeln säger att det är genom hjärtats tro och munnens bekännelse. När du bekänner din tro på Herren Jesus och söker följa honom trots all din brist och ofullkomlighet, så tillhör du honom. Med andra ord: Vi är alla i samma båt. Det är på vår bekännelse och vilja det beror. När vi vill tro på honom, så vet vi också på vem vi tror. Då kan vi, trots all vår egen brist, frimodigt bekänna precis som Petrus gjorde en gång: ”Du är Messias den levande Gudens son.” Jesus svarade honom då att det var ingen människa som övertygat honom om detta, utan det var ett verk av den helige ande.

Bekänn med din mun, din tro och var övertygad om att du också kan få den gåva som Herren ger. Tungotalet är visserligen inte det viktigaste. Det viktigaste är kärleken, ty om jag talade både änglars och människors språk är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal.

Jag vet att det är många som kan instämma i detta vittnesbörd. De har upplevt detta och vet liksom jag att det är en underbar verklighet. Någonting att längta efter.

Detta inlägg är en fortsättning på mitt förra. Förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse har tyvärr använts på ett felaktigt sätt i västvärldens kristenhet. Många har blivit vilseledda av falska läror, inte bara av rörelser sådana som Jehovas vittnen och Adventisterna, utan även av kända bibellärare i de väckelsekristna samfunden och rörelserna. Förkunnelsen har många gånger skett i välmening och oförstånd, men ibland också med felaktiga motiv, då man utnyttjat människors oro för framtiden på ett spektakulärt sätt.

En av dessa eskatologiska irrläror är darbyismen. Plymouthbrodern John Nelson Darby var denna läras främste talesman. Läran är i korthet följande: Kristus skall vid två tillfällen återkomma till jorden. Tidsperioden däremellan – futtiga sju år – kallar man vedermödan. Vidare påstår man att ett tiostatsförbund – som skall ledas av en person (=antikrist) – kommer att bildas.

Detta är en lära som strider emot vad vi läser och tolkar i Guds Ord när det gäller Jesu andra tillkommelse. Att förutsäga tiden när denna skall äga rum är ingenting vi skall ägna oss åt.

Den darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymothrörelsen tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom

väckelserörelserna i Sverige. Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt?

Det finns en historisk förklaring till detta.Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar. Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse

och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande.

Alla fantasifulla skildringar av detta har eggat människor i alla tider till att spekulera i sådant vi inte vet någonting om. Detta är ovärdigt och jag tar bestämt avstånd och varnar för följderna av detta.

Jag efterlyser ett större kurage ibland kristna ledare att stå upp för en sund undervisning i detta och ta avstånd ifrån de irrläror som leder oss bort ifrån den sanna läran.

Jag upprepar dessutom det jag skrev i min förra artikel. Vår uppgift är att ingjuta livsmod och hopp ibland unga människor till att tro på den framtid som de skall vara med om att bygga upp.

Att tro på Gud är att tro på det goda som finns i människan och det förstånd han givit oss för att bruka inte bara för vår egen skull utan för alla våra medmänniskor på denna jord där vi bor, bygger och planerar.

Debatt i denna fråga efterlyses!!

(Källa: En del av informationen om Darbyismen har jag hämtat från artiklar av L-O. Tonmyr, samt Stig Åke Gerdvall)