Jag vill berätta något som för en del låter helt knäppt. Jag talar i tungor. Ett språk som bara kommer inifrån. Ofta när jag är ute på mina promenader. När jag har lagt mig på kvällen innan jag somnar, ja vid olika tillfällen under dagen och natten. Jag har gjort detta ända sedan jag var ung, men ibland har det gått långa perioder då jag haft svårt att praktisera det. Kanske mesta på grund av en rädsla av att inte hemfalla åt ett slags missbruk av en helig gåva. En onödig rädsla skulle jag vilja påstå. ”Den som talar i tungor talar till Gud med hemlighetsfulla ord och bygger upp sig själv”, skriver Paulus i 1.Kor 14.

Jag känner en sådan fantastisk tillfredsställelse i bönen när jag praktiserar detta och skriver inte detta för att göra mig märkvärdig på något sätt.

Min avsikt är i stället att uppmuntra dig till att använda den här gåvan och tror att den ligger inom räckhåll för alla som tillhör Herren Jesus Kristus. ”Hur vet jag det?” frågar du.

Bibeln säger att det är genom hjärtats tro och munnens bekännelse. När du bekänner din tro på Herren Jesus och söker följa honom trots all din brist och ofullkomlighet, så tillhör du honom. Med andra ord: Vi är alla i samma båt. Det är på vår bekännelse och vilja det beror. När vi vill tro på honom, så vet vi också på vem vi tror. Då kan vi, trots all vår egen brist, frimodigt bekänna precis som Petrus gjorde en gång: ”Du är Messias den levande Gudens son.” Jesus svarade honom då att det var ingen människa som övertygat honom om detta, utan det var ett verk av den helige ande.

Bekänn med din mun, din tro och var övertygad om att du också kan få den gåva som Herren ger. Tungotalet är visserligen inte det viktigaste. Det viktigaste är kärleken, ty om jag talade både änglars och människors språk är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal.

Jag vet att det är många som kan instämma i detta vittnesbörd. De har upplevt detta och vet liksom jag att det är en underbar verklighet. Någonting att längta efter.