Blogga med Rolf Ericson Västra Bråstorp Motala

Som de flesta av besökarna till denna blogg nog känner till har jag numera skapat en ny blogg: “Ökenkällan.” där jag regelbundet skriver det som jag anser vara väsentligt.

Här en länk till Centerpartiets Lena Ek, en mycket dugande och vettig politiker

I söndags den 24 maj 2009 ordnades en utställning efter gudstjänsten i Pingstkyrkan, Borensberg med mingelkaffe. Några damer som samlats regelbundet i Pingstkyrkan har handarbetat och åstadkommit många fina saker som skänkes till Organisationen Hjärta till hjärta. De förmedlar gåvorna till behövande, bland annat till barnhem i Rumänien

I dag lördag den 16 maj har det varit en härlig solskensdag. Ulla-Britt och jag cyklade längs kanalen till Sörby knappt en mil från Borensberg.

Äntligen har den tid kommit när vi som bor i Sverige kan glädja oss åt längre och ljusare dagar. Som jag tidigare berättat har jag en ganska lång tid haft besvär av de mediciner jag blivit ordinerad efter min hjärtinfarkt. De värsta besvären har nog varit en ganska svår yrsel och en följd av detta har varit att jag känt mig ganska deprimerad.

I slutet av januari var jag på återbesök på Vårdcentralen. Läkare var litet oroad av att man tillfälligt tagit bort min blodfettssänkande medicin, och ville omedelbart sätta in den igen på mina förhöjda kolesterolvärden. Jag försökte få läkaren att förstå att jag hade mycket besvär av yrsel, men hon tog inte detta så allvarligt utan ville vänta med åtgärder. Ny blodfettssänkande medicin sattes in och jag skulle få komma tillbaka efter 90 dagar för ett nytt prov.

Man måste vara envis om man inte blir tagen på allvar. Jag ville inte gå med detta i 90 dagar till. Jag ringde sekreteraren vid Kardiologen i Linköping. Hon svarade vänligt att jag skulle få tala med en läkare dagen därpå. En av överläkarna fick jag tala med. Han hade läst min journal och tyckte att jag omedelbart skulle sänka dosen av Metroprolol (Betablockerare).

Med denne läkares ordination har mitt liv avsevärt förbättrats. Äntligen säger jag efter mer än ett års besvär. Jag blev tagen på allvar. Jag är nu på väg tillbaka både fysiskt och psykiskt. Jag har plötsligt fått ny lust till saker jag tidigare inte orkat med.

Vi har varit i Knutstorp och röjt och städat. Det fick ju stå tomt förra året. Karl Magnus och Emmy och Emmys bror Melker hjälpte till. Jag tänkte så fort vi kom dit: ”Det här klarar vi inte på en dag.” Men se de gjorde vi. Nu är det beboeligt där. Vi måste väl fara dit och klippa gräs förstås när växtsäsongen snart börjat. Men grovjobbet är ju klart. Nu har ungdomarna möjlighet att utnyttja vårt sommarställe på ett helt annat sätt än tidigare och vi kan också åka dit om vi vill. Närheten till naturen, lugnet, stillheten, fisket, bärplockningen är en lyx som vår Herre skänker åt oss. Det kan vi njuta av med gott samvete.

Den som vill att jag skall komma ut och sjunga och spela får gärna höra av sig. Nog skall jag få tid över för det nu när orken är på väg tillbaka. Jag testade för några veckor sedan vid ett musikkafé i Klockrike. Rösten höll och inspirationen infann sig. Det sista är inte det minst viktiga. Utan inspiration är det svårt. Jag är så tacksam för den. Den är visserligen förknippad med känslighet och är lätt sårbar, men jag vill inte mista den. Utan den blir sången själlös. ”Jag vill känna att jag lever” sjunger Gabriella i sin sång. Ett liv utan känslor är nog som en fiol utan strängar. Nej nu börjar jag visst predika. Det gör jag inte här utan då får ni besöka Ökenkällan som har adress http://rolferic.blogspot.com

Hej alla mina kära bloggbesökare. Från och med i dag kommer den här bloggen att ändra karaktär. Den teologiska delen med andakter och betraktelser kommer att finnas på bloggen “Ökenkällan” http://rolferic.blogspot.com

I dag har det varit en strålande vinterdag. Efter en ganska kall natt med åtskilliga minusgrader har vi i dag haft en ganska behaglig temperatur. Först var jag hos sjukgymnasten. Därefter bjöd vi ut sonen med sambo på lunch på ett härligt ställe.

Ulla-Britt har sedan varit på Knyppelkurs. Vi känner oss rätt så alerta och gläder oss mycket åt det återvändande ljuset. Har pratat med Natanael i telefon. Han och Wega hade träffat goda vänner i Skillingaryd på en trivselträff där han var talare.

En gudsvind svepte fram över vattnet. Det hände i skapelsens början. Gud hade kontrollen över det som hände. Varje detalj fanns med. Och bland det första som hände var att visheten skapades.

Gud hade således sällskap med visheten när han började sitt skapelseverk. Visheten var som ett barn hos honom och när världen sedan var skapad så fortsatte visheten att leka i Guds värld.

Gud upprättar alltjämt kontrollen genom visheten. En detaljerad kontroll utan vilken vår jord för längesedan varit ödelagd av de kaosmakter som råder.

En gudsvind sveper fram och vi behöver därför inte bekymra oss om utgångsläget. Gud skall segra genom visheten. Det är klokt att inse detta och det är dåraktigt att förneka det.

Den som finner mig säger visheten, finner livet och vinner Herrens välbehag. Jag, visheten, är granne med klokheten, hos mig finnes kunskap och omdöme. Att frukta Herren är att hata det onda. Jag hatar högfärd och övermod, onda handlingar och falska ord. Jag ger råd och skänker framgång, hos mig finns insikt, hos mig finns kraft.

En gudsvind sveper fram i sällskap med visheten. Önskar att den skall blåsa in över dem som har makt och inflytande på vår jord. In i Vita huset, in i Förenta Nationerna, i EU:s parlament och i alla världens regeringar, in i hem och skolor, på arbetsplatser. över vårt lilla avlånga land, ja över hela vår värld och över mig. Visheten skall segra över dårskapen

Blås på mig skaparvind, eviga andedräkt, så att till kropp och själ jag blir renad och hel och läkt. Gud sänder Anden ut. Jorden förnyas då Låt också genom mig i dag, Herre din livsström gå.

Jag vill berätta något som för en del låter helt knäppt. Jag talar i tungor. Ett språk som bara kommer inifrån. Ofta när jag är ute på mina promenader. När jag har lagt mig på kvällen innan jag somnar, ja vid olika tillfällen under dagen och natten. Jag har gjort detta ända sedan jag var ung, men ibland har det gått långa perioder då jag haft svårt att praktisera det. Kanske mesta på grund av en rädsla av att inte hemfalla åt ett slags missbruk av en helig gåva. En onödig rädsla skulle jag vilja påstå. ”Den som talar i tungor talar till Gud med hemlighetsfulla ord och bygger upp sig själv”, skriver Paulus i 1.Kor 14.

Jag känner en sådan fantastisk tillfredsställelse i bönen när jag praktiserar detta och skriver inte detta för att göra mig märkvärdig på något sätt.

Min avsikt är i stället att uppmuntra dig till att använda den här gåvan och tror att den ligger inom räckhåll för alla som tillhör Herren Jesus Kristus. ”Hur vet jag det?” frågar du.

Bibeln säger att det är genom hjärtats tro och munnens bekännelse. När du bekänner din tro på Herren Jesus och söker följa honom trots all din brist och ofullkomlighet, så tillhör du honom. Med andra ord: Vi är alla i samma båt. Det är på vår bekännelse och vilja det beror. När vi vill tro på honom, så vet vi också på vem vi tror. Då kan vi, trots all vår egen brist, frimodigt bekänna precis som Petrus gjorde en gång: ”Du är Messias den levande Gudens son.” Jesus svarade honom då att det var ingen människa som övertygat honom om detta, utan det var ett verk av den helige ande.

Bekänn med din mun, din tro och var övertygad om att du också kan få den gåva som Herren ger. Tungotalet är visserligen inte det viktigaste. Det viktigaste är kärleken, ty om jag talade både änglars och människors språk är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal.

Jag vet att det är många som kan instämma i detta vittnesbörd. De har upplevt detta och vet liksom jag att det är en underbar verklighet. Någonting att längta efter.