Blogga med Rolf Ericson Västra Bråstorp Motala

Det är inte svårt att skapa missförstånd. Säkert sker detta dagligen i våra liv i både tal och skrift. Orden vi skriver och talar tolkas av mottagaren på ett helt annat sätt än som var menat. Nyanserna i rösten kan förstärka innehållet i våra ord. När vi behärskar språket kan våra texter bli antingen begripliga, obegripliga, eller något däremellan.

När jag tidigare skrev min artikel om K.G. Hammars teologi så menade jag att den av en del missförstås. Man har tagit ut delar av ord som han har sagt och med dessa som tillhygge, skapat en felaktig föreställning om helheten.

Detta sker ofta i den offentliga debatten och är en av retorikens maktspråk. Den som behärskar orden får makt över människor. Det vet våra politiker. Genom sina ord vinner de antiingen vår gunst eller också i värsta fall vårt förakt. Det finns många nyanser mellan lögn och sanning.

Så borde det inte vara med det kristna budskapet. Det finns en bok som har titeln: ”Allt är inte Gud som glimmar.” Den handlar om sådant som till en början kommer från Gud, men som urartar och så småningom övergår i falskt sken. När fokus riktas mot människor i stället för mot Gud.

Jag har inte något behov av att försvara K.G. Hammar. Det finns mycket av det han sagt som jag inte tycker är så lyckat, men så är det för alla. Allt kan inte vara bra. Hammar blir ofta provocerad att säga fel saker, vid fel tillfällen. Utställningen Ecce homo blev för honom förknippat med en del missförstånd och många tog avstånd på grund av att den var anstötlig för många kristna. Hammar skrev en bok med samma titel. Ecce Homo betyder Se människan. Han fick en för mig helt obegriplig kritik för den boken. Jag har läst boken och där finns inte alls de föreställningar som recensenter givit uttryck för i sin kritik.

I det senaste framträdandet i TV-programmet Annas eviga där det handlade om himmelen förekom också en hel del provokation emot honom, inte minst från filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö. Återigen ville man att K.G. Hammar skall framstå som en som inte har en kristen tro, trots att han med stort eftertryck meddelade att han vill vara en kristen lika mycket som Elisabeth Sandlund.

Så här skriver en av belackarna i en artikel på nätet:” Att KG Hammar varit en katastrof för gudstron inom Svenska kyrkan och inom svensk kristenhet är väl uppenbart.” Vad är nu detta för en hyenementalitet. Vore det inte bättre att i stället för att missförstå det Hammar egentligen menar tränga sig in i de frågor som han försöker aktualisera.

Jag kan mycket väl tänka mig att det finns mycket i den gamla klassiska väckelsekristna tron som tål att jämföras och förstås med den teologi som Hammar presenterar.

Var snäll och rätta mig om jag har fel.

Så har Lydia Lithell skrivit i en av sina andliga sånger. Detta ger intrycket av en ödmjuk inställning till de eviga frågorna och till livet. Vi kan i likhet med Lydia Lithell instämma just i detta: ”Det enda jag vet.” Vad vet vi egentligen? Någon har sagt att ju mera vi vet, desto mera vet vi att vi ingenting vet.

I alla tider och i vår tid i synnerhet har det funnits människor som påstår sig veta, och som gärna vill ha gehör för sitt vetande. Man kan säga att vetenskapen kommit mycket långt på många områden. Det finns mycket som kan förklaras i vår tid, och man kan undra om det finnes någon gräns för de vetenskapliga framgångarna.

Trots detta finns det fortfarande en hel del som inte kan förklaras med vetenskapens hjälp. Vetenskapen förändras och vår begränsning kvarstår. Vår insikt genomgår hela tiden en omdaningsprocess. Nya upptäckter måste få ersätta gamla uppfattningar. Någon har sagt att en bild säger mer än tusen ord. Bilden ger oss stor frihet att tolka det som inte kan förklaras med ord.

Vi behöver inte oroas för det som förändras. En del tycker säkert att det vore bekvämt att hitta färdiga svar, precis som man kan hitta översättningar av ord i ett lexikon. I den så kallade sekulariserade tid vi lever i sätter man alltför mycket tilltro till färdiga lösningar. Ateisten menar att vi som är kristna skall ha ett färdigt svar på livets frågor. Åtminstone ett svar på varför vi tror på Gud.

Gud vakar hela tiden över sitt ord. Det är den beständiga sanning vi alltid kan hålla fast vid. En tidlös sanning. För mig innebär det en grundtrygghet. Min tro grundar sig inte på det jag vet. Det jag tror på ser jag inte, men jag tror ändå. Vilken dårskap säger ateisten. För min del anser jag att det blir svårare att tro på formler och läror som grundar sig på det människor påstår sig veta. Det enda jag vet, kanske räcker. Jag instämmer i Lydia Lithells sång: ”Det enda jag vet, det är att nåden räcker.” Detta håller i både liv och död.

Jag mötte honom för ett par veckor sedan när jag fick en ingivelse att gå en omväg. I mitt inre hörde jag någon uppmana mig att jag skulle möta en människa som behövde höra ett uppmuntrande ord av tröst och hopp. Han var så deprimerad och nere när jag mötte honom. Efter ett kort samtal där jag försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde lovade jag att bedja för honom. Jag kan ännu känna hans ansikte mot min jacka när jag kramade om honom. Nu har han fått frid. Han var en av de många som inte orkade att leva.

Gud ge mig mod och kraft att orka leva och dela med mig av den frid som du vill ge åt alla människor. Jag kan inte åstadkomma det själv, men jag vet att den finns hos dig. Jag skriver i detta fall att jag vet, men jag begär inte att alla ska förstå att det är på det viset. I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn! AMEN!

Med största respekt för den rädsla som Bo Wettéus ger uttryck för i sin insändare i Dagen onsdag den 10 december vill jag ändå göra en del invändningar mot det han skriver. Det första jag reagerar mot är uppfattningen KG Hammars teologi leder fram till att man inte får ha en bestämd uppfattning. Det är ett lögnaktigt påstående. Det är ju precis tvärtom. Den fria tolkning av Guds ord som Hammar förespråkar är ett förhållningssätt som ger oss frihet att efter det ljus den helige ande ger oss upptäcka nya sanningar. Detta är egentligen inget nytt. Det har alltid funnits med i väckelsehistorien. När man fick nytt ljus över sanningar i Skriften uppstod starka väckelserörelser, men samtidigt starka reaktioner eftersom de nya tankeriktningarna rubbade cirklarna. Som kristna tror jag att man måste följa med sin tid, utan att fördenskull förlora fast mark.

När Bo Wettéus beskriver sin uppfattning om vad som sades i TV-programmet så gör han sin egen tolkning där han påstår en del saker som Hammar aldrig har sagt, men som han tror att han menade. Sådana metoder tycker jag vi ska undvika när vi samtalar om vår kristna tro. Den hätska ton som ofta förekommer i den teologiska debatten hör inte hemma där. Jag har skrivit det tidigare och jag gör det igen. Hammar har blivit missförstådd och elakt förtalad. Det är väl inte underligt att han reagerade när man ville placera honom i samma bås som ateisten. Hammar talade tydligt om att han ville vara lika mycket kristen som Elisabet Sandlund.

Vi får naturligtvis reagera på det Hammar står för. Han har själv vid upprepade tillfällen sagt att ingen behöver ha den uppfattning han har. När jag läser vad han skrivit i sina böcker så känner jag inte igen den beska kritik som kommit från dem som svartmålat honom.

Han skriver om sin kristna tro som en efterföljelse som han kallar för kristusimitation. ”Efterföljelsen på kärlekens väg inbegriper både korset och uppståndelsen, och att det är en väg betyder att det mera handlar om att leva och vandra den än om att begripa. Gud blir synlig där självutgivande kärlek tar gestalt. Det är därför Gud blev synlig i Jesus.” Om Bo Wettéus ger uttryck för sin rädsla så vill jag poängtera att kärleken till varandra driver ut rädslan.

Det är sorgligt när vi av rädsla fastnar i låsta positioner, misstänkliggör och drar felaktiga slutsatser av våra kristna trossyskon. När man påstår att Svenska kyrkan saknar andliga ledare, så innebär det att man själv upphöjt sina positioner. Kom ihåg att allt inte ser likadant ut i dag som förr, men på många punkter har vi kommit längre och det tycker jag att vi ska bejaka och vara tacksamma för.

Om kristna sysslar med svartmålning och ropar ve över tillvaron förlorar kristendomen sin attraktionskraft. Vår trovärdighet skadas och det mår ingen väl av.

Rolf Ericson Borensberg

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Detta är ett citat ur Jesu Bergspredikan. Det har kallats för den gyllene regeln. Jesus lärde oss här att vårt eget välbefinnande beror på hur vi förhåller oss till varandra. Att leva enbart med målet att förverkliga sig själv leder ofta till osund självupptagenhet. Om vi upptäcker vårt ansvar för de människor som finns i vår närmaste krets, så befrias vi förhoppningsvis från sådan osund självupptagenhet.

Denns självupptagenhet borde inte finnas hos kristna, men det gör den precis lika mycket som hos icke kristna. Den enda skillnaden är att man som kristen har styrkan att hos andra kristna få kraft att med Guds hjälp övervinna den.

Det här är en regel för alla, antingen man har en kristen tro, är religiös eller inte. Jesus menar ändå att när vi känner vårt ansvar för de minsta, de sjuka, de bortglömda och så vidare så är det detsamma som om vi gör det mot honom. Vi ärar Gud när vi håller fast vid någon som är högre än oss själva. Det kan vara en människa som du är beroende av och som också är beroende av dig. Detta leder i sin tur tillbaka till mig själv och jag får räkna det som en särskild bonus. Min egen självaktning blir då ett resultat av den aktning jag får tillbaka därför att jag tagit ansvar för en annan människa.

Om vi kan leva efter denna princip så kommer vår värld att bli bättre.

Därför vill jag gärna ta vara på just den här dagen. Alla har inte fått skrivandets uppgift, men jag känner att det är en del av mitt ansvar. Självklart är det så att jag ofta misslyckas med att följa den gyllene regeln, men jag håller på att lära mig hela tiden. Jag behöver förlåtelsen även för det jag inte har gjort och mod att göra det jag ska. Helst också låta bli att göra det jag inte ska göra.

Om man tror på Gud, så kan man fördenskull inte avfärda en hel del av Christer Sturmarks och Humanisternas åsikter mer än på några väsentliga punkter. Att tro på Gud är en livshållning, som jag bestämmer mig för att följa lika mycket som att förneka Gud. Om man aktivt arbetar för att utrota religionen, så tror jag att man företar ett meningslöst och omöjligt arbete. Religionsfrihet och möjlighet att utöva sin religion bereder i de allra bästa och flesta fall till människors välgång och lycka, men i en del fall precis som Sturmark hävdar till förtryck och diskrimenering av människor. Jag tror nog att de flesta är överens om att det finns en oerhörd kraft i religionerna. Om denna kraft kan användas till att rädda miljön, så behöver många broar byggas. ”Teologiskt vilar miljöengagemanget på det dubbla kärleksbudet. Och i miljöarbetet kan religionerna bidra med hopp om att det går, och med stöd till politiker som vågar tänka långsiktigt.” Detta menar ärkebiskop Anders Wejryd, som är intiativtagare till Interfaith Climate Summit i Uppsala 28-29 november.

Jag tycker att Christer Sturmark försvarade sina åsikter, kanske inte på ett övertygande, men ändå på ett modigt sätt i TV-programmet i svt2 Annas eviga. Jag gillar Annas sätt att ställa frågor. Hon frågade bland annat: “Vad är det som driver dig att kämpa som du gör?” Jag tycker att man borde fråga den stora majoriteten av människor i vårt land: “Varför är man så likgiltig i dessa frågor?” Detta är kanske ett felaktigt påstående. Människor är inte likgiltiga, men man vågar inte ge uttryck för sin åsikt just i dessa frågor. Jag frågar: “Varför?”

Självklart är det så att många, inklusive Sturmark har svårt att förstå religionernas betydelse. Detta är svårt när det är så många som envist håller fast vid en bokstavlig tolkning. De flertusenåriga gamla bibeltexternas förmedlar en gammal världsbild. Om man å ena sidan håller fast enbart vid vetenskapens syn på de existentiella frågorna så är man lika låst som om man håller fast vid bibelns bokstavliga tolkning. Tron på den moderna biologins vetenskap behöver inte innebära något problem för den som tror att bibeln inte ger oss en fullständig bild av det som pågår. Att få tro på Gud och i bönen uppleva hans närhet är en väsentlig rättighet att slå vakt om. Låt oss hjälpas åt att bygga broar mellan religionerna och även en bro till Humanisterna, så att vi blir trovärdiga. Alla behövs så innerligt väl! Kärleken övervinner rädslan.

Det här är mitt sätt att förkunna det budskap jag tror att jag fått från Gud. Det här låter väldigt ”överandligt”, men det är inte meningen att det skall uppfattas så.

Det finns en skepsis mot bloggande, ja till och med en rädsla hos en del, att ge uttryck i skrift för vad man känner. Jag är nog för naiv för att förstå detta eftersom jag tycker att det är en förmån att få skriva och säga sin mening. Det som kallas för yttrandefrihet skall man vara tacksam för.

Att få säga sanningen är däremot inte alltid så lätt. Sanningen kan vara både obekväm och obehaglig. Mycket av det som sägs och skrives är ofta effektsökeri och detta är inte alltid detsamma som sanningen utan det kan i stället skymma sanningen.

Vem kan föra fram sanningen så att den både syns och hörs i en värld som är full av lögner? Det finns nog ingen som kan göra det på ett fullkomligt sätt. Att vara ett sanningsvittne måste innebära att våga ge uttryck för det man kommit fram till med en ödmjuk insikt om att man bara har en liten del av sanningen.

Det är inte säkert att de som hörs och syns mest är de mest sanningssägande vittnena. Låt oss inte underskatta vår egen betydelse i det här avseendet, men låt oss fråga: ”Vad är det som driver oss?” Om vi själva vill stå i centrum, vilket vi ofta vill, så skymmer vi honom som själv är sanningen och livet. Ställer vi honom i centrum så ser vi plötsligt vårt liv ur ett annat perspektiv.

Då är det inte längre rädslan som driver oss. Rädslan för att vi inte skall få tillfälle att synas, att finnas till, driver oss ofta in i felaktiga positioner. Vår egen identitet är oerhört viktig, men vad är det vi identifierar oss med. Vilka är våra förebilder? Om det är Jesus som blir centrum i vårt sökande efter sanningen, så kan det inte bli annat än kärleken som driver oss. Ett tvingande måste enligt Paulus. Ett kärlekens måste. Kärlek till vad? Till vem? Till honom som är vägen, sanningen och livet. Älskar du honom? Alskar du sanningen? Jag vill vara ett vittne för sanningen. En ”straight-talker.” Jag önskade att fler ville ansluta sig till Sanningsrörelsen.

Ordet kommer från en politiker i Texas, som levde på 1800-talet. Han hette Samuel Augustus Maverick och var även Ranchägare. Som sådan vägrade han att märka sina kor. Sedan dess har begreppet ”maverick” stått för personer som envist går sin egen väg. Det handlar ofta om politiker som vägrar att sätta en partistämpel på sig och som vågar följa sin egen övertygelse. Läser man om ordets betydelse i Wikipedia den internationella versionen, så innebär även begreppet ”maverick” att vara ”ensamvarg.”

En maverick blir ofta missförstådd och får ofta felaktiga beskyllningar av dem som inte har samma uppfattning, med andra ord blir ett lättfångat byte av majoriteten.

Jag har funderat över den typen av människor. Den kanske inte ingår i den psykiatriska vokabulären eller om den har andra namn där. Kan det vara så att den är genetiskt betingad? Svar: Ja, självklart är det så. Om man nu tycker att man är en maverick, så behöver man inte skämmas för det. Man är i så fall i gott sällskap av många betydelsefulla män och kvinnor i världen. Jag tror att det behövs ”maverickar”, som vägrar att låta sig likriktas, som vågar säga sin mening och bli missförstådda och som vågar bära smäleken från omgivningen. Det finns alltför många lismande kameleonter. Jag önskade att jag vore en maverick, men tyvärr låter jag mig alltför ofta duperas av dem, som har för lite fakta på fötterna. Dem som blåser upp till strid över faror som inte existerar och som förstärker de missuppfattningar som länge odlats i de konservativa ladorna.

Den frågan ställdes i TV-programmet i svt2 i lördags under rubriken “Annas eviga”

Då hade jag redan skrivit mitt lilla inlägg som jag nu sätter in härunder:

Å andra sidan

Man kan naturligtvis själv bestämma sig för att inte tro. Det får lika stora konsekvenser som om man bestämmer sig för att tro. Det är inte helt betydelselöst hur jag gör, men vad som sker kan jag inte förutsäga. Om jag bestämmer mig för att inte tro så säger Guds ord att det goda budskapet från Gud, det kärleksfulla och positiva blir en stötesten.. Ja så står det och så är det förvisso. Stämmer detta för Dig, eller är Du likgiltig. I likgiltigheten kan det också finnas både besvikelse och bitterhet

Det finns så många hinder som reser sig upp mot tron. Det kanske är ofullkomliga kristna som är hindret för en del. De lever inte som de lär och så vidare. Nu behöver vi inte tro på människor. Det håller inte. Förr eller senare blir vi besvikna när vi gör det. Det är förstås en väldigt god hjälp om kristna människor föregår med gott exempel, men det är ingenting som vi kan bygga vår tro på. Den måste ha en starkare förankring. Det finns ett mycket starkt löfte i Skriften om hur det blir när vi kommer till Honom med stort H. Han kallas i det ordet för den levande stenen. Så här står det exakt: ”När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus, Kristus. Det står ju i Skriften: Se på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam..”

Det löftet tänker jag ta vara på. Hur tänker du göra? ”Spärras din väg utav hinder så väldiga, och utav berg som där skyhöga står. Räkna med Gud, ty han gör det omöjliga. Han gör vad människor inte förmår”