Blogga med Rolf Ericson Västra Bråstorp Motala

Jag vill berätta något som för en del låter helt knäppt. Jag talar i tungor. Ett språk som bara kommer inifrån. Ofta när jag är ute på mina promenader. När jag har lagt mig på kvällen innan jag somnar, ja vid olika tillfällen under dagen och natten. Jag har gjort detta ända sedan jag var ung, men ibland har det gått långa perioder då jag haft svårt att praktisera det. Kanske mesta på grund av en rädsla av att inte hemfalla åt ett slags missbruk av en helig gåva. En onödig rädsla skulle jag vilja påstå. ”Den som talar i tungor talar till Gud med hemlighetsfulla ord och bygger upp sig själv”, skriver Paulus i 1.Kor 14.

Jag känner en sådan fantastisk tillfredsställelse i bönen när jag praktiserar detta och skriver inte detta för att göra mig märkvärdig på något sätt.

Min avsikt är i stället att uppmuntra dig till att använda den här gåvan och tror att den ligger inom räckhåll för alla som tillhör Herren Jesus Kristus. ”Hur vet jag det?” frågar du.

Bibeln säger att det är genom hjärtats tro och munnens bekännelse. När du bekänner din tro på Herren Jesus och söker följa honom trots all din brist och ofullkomlighet, så tillhör du honom. Med andra ord: Vi är alla i samma båt. Det är på vår bekännelse och vilja det beror. När vi vill tro på honom, så vet vi också på vem vi tror. Då kan vi, trots all vår egen brist, frimodigt bekänna precis som Petrus gjorde en gång: ”Du är Messias den levande Gudens son.” Jesus svarade honom då att det var ingen människa som övertygat honom om detta, utan det var ett verk av den helige ande.

Bekänn med din mun, din tro och var övertygad om att du också kan få den gåva som Herren ger. Tungotalet är visserligen inte det viktigaste. Det viktigaste är kärleken, ty om jag talade både änglars och människors språk är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal.

Jag vet att det är många som kan instämma i detta vittnesbörd. De har upplevt detta och vet liksom jag att det är en underbar verklighet. Någonting att längta efter.

Detta inlägg är en fortsättning på mitt förra. Förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse har tyvärr använts på ett felaktigt sätt i västvärldens kristenhet. Många har blivit vilseledda av falska läror, inte bara av rörelser sådana som Jehovas vittnen och Adventisterna, utan även av kända bibellärare i de väckelsekristna samfunden och rörelserna. Förkunnelsen har många gånger skett i välmening och oförstånd, men ibland också med felaktiga motiv, då man utnyttjat människors oro för framtiden på ett spektakulärt sätt.

En av dessa eskatologiska irrläror är darbyismen. Plymouthbrodern John Nelson Darby var denna läras främste talesman. Läran är i korthet följande: Kristus skall vid två tillfällen återkomma till jorden. Tidsperioden däremellan – futtiga sju år – kallar man vedermödan. Vidare påstår man att ett tiostatsförbund – som skall ledas av en person (=antikrist) – kommer att bildas.

Detta är en lära som strider emot vad vi läser och tolkar i Guds Ord när det gäller Jesu andra tillkommelse. Att förutsäga tiden när denna skall äga rum är ingenting vi skall ägna oss åt.

Den darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymothrörelsen tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom

väckelserörelserna i Sverige. Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt?

Det finns en historisk förklaring till detta.Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar. Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse

och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande.

Alla fantasifulla skildringar av detta har eggat människor i alla tider till att spekulera i sådant vi inte vet någonting om. Detta är ovärdigt och jag tar bestämt avstånd och varnar för följderna av detta.

Jag efterlyser ett större kurage ibland kristna ledare att stå upp för en sund undervisning i detta och ta avstånd ifrån de irrläror som leder oss bort ifrån den sanna läran.

Jag upprepar dessutom det jag skrev i min förra artikel. Vår uppgift är att ingjuta livsmod och hopp ibland unga människor till att tro på den framtid som de skall vara med om att bygga upp.

Att tro på Gud är att tro på det goda som finns i människan och det förstånd han givit oss för att bruka inte bara för vår egen skull utan för alla våra medmänniskor på denna jord där vi bor, bygger och planerar.

Debatt i denna fråga efterlyses!!

(Källa: En del av informationen om Darbyismen har jag hämtat från artiklar av L-O. Tonmyr, samt Stig Åke Gerdvall)

Men det tillkommer varken mig eller någon annan att veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Inte ens änglarna i himmelen vet det. Att spekulera om han kommer i vår tid eller inte är så långt jag förstår ingen idé. Det är inte ens lämpligt att göra det. Däremot är det viktigt att leva så att man varje dag väntar på hans ankomst närhelst det sker. Det blir en överraskningens dag precis lika naturlig som den dag mitt liv på jorden är slut.

När man blir äldre så vet man att den dagen är nära, men för en ung människa känns det avlägset. Därför är det viktigt att vi äldre ingjuter livsmod hos de unga och gör precis som Luther planterar ett äppleträd, ty ingen vet om sin morgondag. Lev i dag. Sprid kärlekens budskap och var glad över livet. I morgon är en annan dag.

När jag såg TV-intervjun med Ingela Aaagard och hennes gripande berättelse om sin upplevelse så fäste jag mig vid hennes uttalande om Svenska kyrkan. Det är ett tillräckligt trasigt samfund. Jag skulle önska att det var på det sättet överallt i vårt land, men det finns tendenser till att även Svenska kyrkan vill komma bort ifrån sin trasighet. Det finns delar av kyrkan som vill bli mer exklusiva. De vill bli mer andliga och fullkomliga.

När vi läser evangeliernas berättelser om Jesus så ser vi att han var gränsöverskridande. Han frotterade sig med syndare och blev beskylld av de renläriga för att vara syndare, ja det gick så långt att de som erkände Jesus som Messias, skulle uteslutas ur synagogan.

Detta upprepas även i vår tid på ett förrädiskt sätt. Tyvärr är det inte många som reagerar emot det. Önskar få fler med mig i min analys, och går så långt så att jag påstår att denna s.k. renlärighet är farligare än ateismen. Infiltrationen av denna besmittelse har trängt in och fortsätter att tränga in överallt i skenet av en slags andlig väckelserörelse

Vi måste göra som Jesus. Det står att till honom kom allt vad publikaner och syndare hette. De kom till honom precis som de var, men de hade inte kommit om han inte själv hade gått ut till dem först.

En enkel test: ”Kan alla komma precis som de är eller måste de förändras för att få plats i din gemenskap?”

Det fanns ingen fördömelse hos Jesus och det står skrivet att det blir ingen fällande dom för den som tillhör Jesus Kristus. Han sa till människorna som ville stena Äktenskapsbryterskan: ”Den av er som är utan synd, kaste första stenen.”

Han var ren och fullkomlig, men han utnyttjade inte sin ställning utan klädde av sig sin fullkomlighet och blev en tjänare. Han kom till oss och blev som en av oss.

Kära vänner behåll trasigheten och var mänsklig. Uteslut inte den som har misslyckats, ty det har vi alla gjort på ett eller annat sätt. Misslyckandet kan bli en erfarenhet som kan gagna någon annan. Det kan leda till att vi utvecklas i rätt riktning. Hur skall detta kunna ske om vi sågar av grenen.

Gud sågar aldrig av några grenar. Jag tror att han använder den allra svagaste ibland oss om han får. Vi kan däremot hindra både oss själva och andra genom våra förutfattade meningar och domar.

Jag blir så upprörd när jag hör talas om hur dugande pastorer, som fungerar bra i sin gärning, måste sluta sin pastorstjänst på grund av misslyckandet i sitt äktenskap. Den församling som handskas så med sin pastor är långt bort ifrån sin uppgift och har begått en fruktansvärd synd emot sin pastor.

Låt oss i stället vända oss till Gud med en bön om förlåtelse för vad vi har gjort mot våra medmänniskor. Låt oss be Gud om hjälp att inte bli alltför rättfärdiga, så att vi likt Jesus kan identifiera oss med syndare, ty sådana är vi. Behåll trasigheten Svenska kyrka och andra samfund!

Jag har tidigare haft synpunkter på kyrkans gudstjänster. Vi kan inte göra så mycket är rubriken på en tidigare artikel där jag påstår att vi gör alldeles för mycket. Vad jag menar är att vi ofta bränner vår energi på det som är populärt och faller människor i smaken. Är det något fel i detta undrar någon. Skall vi inte göra allt för att kyrkan skall bli attraktiv? Nej det ska vi inte, svarar jag lite trotsigt. Om kyrkan blir populär i världslig bemärkelse, så finns risken att saltet mister sin sälta. Jag menar naturligtvis inte att kyrkan skall bli en tråkig plats med en massa dysterkvistar, men den måste behålla sitt uppdrag och utföra sin kallelse. Kyrkan är inte en byggnad i första hand även om vi ibland talar om den som sådan. Den är en kropp som består av många delar och där varje del har en särskild uppgift.

Prästen har en betydelsefull roll i kyrkan, men det är inte prästen som skall stå i centrum. Vi skall inte jämföra präster och säga att vi tycker bättre om den ene eller den andre. Naturligtvis tänker vi ofta i den riktningen, men detta kan inte få styra vår uppfattning om vad som skall ske i kyrkan. Även om prästen är betydelsefull så beror inte allt på denne.

När vi resonerar på det viset står det i 1.Korintierbrevets 3:e kapitel att vi är barnsliga och oandliga. Här ges ett exempel: “När den ene säger jag hör till Paulus, och den andre jag hör till Apollos är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos, vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.” Läs gärna hela sammanhanget

Alla som deltar i kyrkan är en del av den och har en betydelsefull uppgift, men ingen är förmer än den andre, I gudstjänsten blir vi alla delaktiga och är inte enbart konsumenter som tar emot. Vi ger något av oss själva och skapar på det sättet en atmosfär omkring oss.

Denna atmosfär tar vi sedan med oss ut i vardagen, där vi möter den hårda kalla verklighet i vilken många lever. Där skall kyrkan med sin förlängda arm utföra det största arbetet.

När det är på det här sättet som jag helt kort beskriver, är det i första hand inte så viktigt vad vi gör utan desto mer vad vi är.

När det märks att Gud bor i sin kyrka så behöver vi inte göra så mycket. Då blir kyrkan attraktiv eftersom Jesus själv då står i centrum. Vi sjunger i en Taizésång: Där barmhärtighet och kärlek bor, där finns också Gud. Detta var så viktigt så att Judas i sitt brev till de kristna måste skriva: Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.

Om det är så att Kristus måste få stå i centrum, så kan det inte ske med mindre än att vi försöker mer och mer att likna honom. Vi blir imitatörer när vi vill följa honom

Kan vi lita på att hoppet aldrig sviker, att en morgondag på nytt för oss skall gry. Den som ser och den som vet, livets egen hemlighet , ger oss gåvan som är varje morgon ny.

Vi är inga egna hoppets producenter, Det är hoppet ifrån Gud som vågen bär Hoppet är den kraft vi får, när vi minst av allt förstår,kan det hjälpa oss att leva nu och här.

Hoppet som vi får är inget lyckopiller, Som vi tar ibland när allt känns tungt och hårt. Ur vår brustenhet kan gro. Ord som växer till en tro. I den nåd vi står kan detta hopp bli vårt.

Detta ord kan vi förkunna varje morgon, medan dagen varar, innan sol går ner.I bekännelsen finns Gud, och han hör det minsta ljud, när vi inte orkar med att bedja mer

Fick denna vers med tanke på en vän som skall opereras på tisdag. Vi ber att Gud skall vara med henne och ge kraft. (Några verser har kommit efteråt)

Jag gick i dag och tänkte på vad en man sa till mig när jag försökte berätta om min tro på Guds ledning. Han sa att även sockerpiller brukar hjälpa ibland. Jag förebrår honom definitivt inte för detta. Det är sannerligen inte alls så underligt att människor tappar förtroendet för den kristna tron, när människor i de mediala spalterna som är kristna träter och använder bibelordet som tillhygge för sina tvivelaktiga åsikter. Men min egen upplevelse av Guds godhet kan ingen annan förstå även om jag ibland önskar det i min iver.

Zigenarpredikanten Gipsy Smith var ute på tågresa och fick höra några resenärer tala illa om de kristna. Han teg, men när de efter en stund började tala hädiskt om Jesus, så kunde han inte tiga utan började tillrättavisa dem med att säga. Kristna människor får ni gärna tala illa om, men när ni talar illa om Jesus, så måste jag reagera, ty det var han som förvandlade mitt liv och upprättade mig som människa. De hånskrattade åt honom och sade: “Ni drömmer.” Efter denna händelse skrev han sången som lyder i refrängen: “Om det är dröm, så låt mig drömma, ett jag dock vet, min synd den försvann. Se det är dag, låt solljuset strömma. Ja låt mig drömma, min dröm är sann.”

Människor kanske tycker att vi är drömmare och dårar som tror på kärlekens Gud mitt i en mörk värld. En del kanske tycker att vi gott kan hålla på, eftersom det hjälper, men kom i håg käre vän: Tron är inte ett sockerpiller. Den är inte en dröm.

Tron är den gåva som vi får. Den gåva som ger oss kraft att hoppas när det ser hopplöst ut. Den tron är jag så tacksam för och jag ber att den skall bli starkare för varje dag. Kanske den tron också skall bli Din. Det var därför jag skrev detta inlägg.

När jag skriver de här raderna känner jag mig betydelsefull, visserligen inte världens mest betydelsefulla. Jag kan inte jämföra mig med Obama eller någon annan mäktig person i världen, men jag vet att många uppskattar mig för den jag är. Det känner jag mig nöjd med. Någon annan bekräftelse än den jag redan har känns helt onödig. Jag vet att jag behövs. Vem förväntar sig något av mig? Andra människor, Gud eller jag själv.

Tyvärr nödgas jag gång på gång att konstatera. Det är jag själv. Jaget kan ofta vara både stort, mäktigt och tyranniskt. Om inte jag får som jag vill kan jag bli både ledsen, bitter och arg. Dessa egenskaper märker min omgivning och det är inte särskilt bra. Värst av allt är att denna inställning drabbar mig själv och stympar mina möjligheter till utveckling.

När man strider för sin egen sak märker man ofta att det finns jättar runt omkring som är mycket starkare. Om man upptäcker detta i tid så låter man bli att strida och utsätta sig själv för den skada som man kan råka ut för. Det behöver väl inte gå så långt att man tillgriper våld, men nog ser vi dagligen att våld föder våld. Det står skrivet: ”Håll frid med alla människor så mycket som på eder beror..” Kunde alla människor leva efter detta ord, så skulle det inte finnas varken krig eller andra konflikter människor emellan. Ty det är på oss, på dig och mig det beror. Allting börjar med jaget.

”Jag har aldrig haft så mycket att göra sen jag blev pensionär”, säger en del. Vad ska det vara bra för tänker jag. Naturligtvis är det upp till var och en att slita i sitt anletes svett och vrida ur sina sista kroppskrafter på en massa mer eller mindre betydelsefulla saker. När man åldras så får man ofta acceptera att man inte räcker till på samma sätt som förr. Då får man inte bli desperat och tänka: ”Jag måste till varje pris leva så intensivt som möjligt, så länge krafterna räcker.” Det måste du inte alls, säger jag. Du kan leva långsamhetens lov medan du orkar. Det tror jag att Gud tillåter, ty Gud är barmhärtig.

Lewi Pethrus använde ett uttryck på sin tid som jag har tänkt mycket på: ”Gud är inte så rysligt andlig som en del tror.” När vi säger att det är Gud som förväntar sig något av oss, så har vi gjort honom rysligt andlig. Jag tror att Gud tillåter mer än han förväntar sig av oss. Hoppas att jag inte har fel på den punkten, ty min Gud är en god Gud. Vi behöver inte ta oss själva på för stort allvar. Det är bättre att vi slappnar av. Ingen är oumbärlig.

När jag ser att människor finner glädje i enkla små saker och uppmuntrar varandra till att ha roligt tillsammans. Jag blev så glad när jag såg ungdomarna i kyrkan i dag. De som går och förbereder sig för konfirmationen. Tänk att man kan glädjas över att bara se ungdomar. Vad tänkte dom när de såg att det var så litet folk i kyrkan? Har inte kyrkan större attraktionskraft?

Jag tror att det beror på hur man ser det. Kyrkan har naturligtvis attraktionskraft, men ibland behöver något hända som väcker människors längtan att gå dit. Jag går till mig själv för jag har inte rättighet att döma någon annan. Är jag en tillräckligt stark magnet som drar människor till den kyrka dit jag går? Är jag fylld med Guds förbarmande kärlek? Jag tvingas tyvärr att säga att det finns mycket som fattas hos mig. Finns det möjligen någon tro hos mig att kyrkan skall få betyda något för andra? Jag hoppas det, men den behöver bli större.

Är det förändringar som behövs eller behöver vi förändras. Jag tror både ock, men först och främst är det vi som behöver förändras. Om inte vi förändras är alla förändringar som sker dömda att misslyckas.

Låt oss inte tappa modet. Jag tror att något är på g. Jag har länge stått på vägen precis som aposteln Filippos som vi läser om i Apostlagärningarna. Han som gick ut på den folktomma vägen. Han inväntade en tydligare order, eftersom han inte visste sin uppgift just då. Han lyssnade. Något hände Så vet vi hur det blev med den etiopiske hovmannen som kom i hans väg. Kanske det är just detta vi behöver få uppleva. Först att vi lyssnar och slappnar av. Vi får inte ha för bråttom och skena iväg till första bästa tur som kommer till oss. Jag håller just nu på att lära mig konsten att lyssna inåt. Observera jag skrev inte uppåt därför att jag tror att Gud talar inifrån. Därifrån ger han oss nya direktiv. Låt oss be, lyssna, tro och gå!