Blogga med Rolf Ericson Västra Bråstorp Motala

Det är Kristus som lever i mig. Det var Paulus som skrev så till Galaterna. Jag tror att han menade att det var en pågående process där jaget måste dö. Det fanns inget både ock utan det var antingen eller som gällde. Jag själv vill gärna bestämma hur mitt liv skall se ut, men om Kristus lever i mig, så är det han som bestämmer. Det handlar om makt och bestämmanderätt. Orsaken till den globala kris världen upplever är att egoismen har makten över människor. Egoismen är medfödd och alla bär med sig den. Vi ger den näring genom att tillfredsställa våra begär. När man då påminner om vad bibeln säger om detta så finns det många som protesterar och säger att det handlar om förtryck när det i själva verket handlar om motsatsen.

Vi befrias från den egoism vi fötts med om Kristus får bestämmanderätten över våra liv. Detta innebär naturligtvis inte att vi aldrig får göra det vi vill. Det innebär i stället att vår vilja förändras. Den blir utåtriktad på så sätt att vi får lust att förändra vår värld i vår egen närhet. Detta är verkligen en möjlighet. Vi läste i dag ur vår andaktsbok ett citat av Dietrich Bonhoeffer: ”Världen har liv och framtid genom Guds nåd och genom den rättfärdige.”

Om Kristus får leva i mig så lever inte längre jag själv. Då ser framtiden ljus ut och en ny värld blir möjlig. En värld där Kristus får bestämmanderätten och där jag får glädjen att få tjäna honom i hans rike. Vi får börja redan i dag och vi ber: …tillkomme ditt rike ske din vilja såsom i himmelen så och på jorden.”

”Ibland när kristna får frågan om man ”måste tro” på än det ena, än det andra skymtar det fram en hållning som sannolikt är avsedd att återspegla respekt, men som i mina ögon uttrycker precis motsatsen….” Så skriver Elisabeth Sandlund i sin bok: ”Drabbad av det okända.” Utgiven på förlaget Cordia. Sidan 65.

Jag hoppas att Elisabeth Sandlund eller förlaget Cordia inte har något emot att jag citerar en del ur boken Jag vill verkligen rekommendera den. Elisabeth Sandlund var tidigare ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, under 25 år. Hon är nu chefredaktör på tidningen Dagen. I boken berättar hon bland annat om hur hon tidigare trodde att hon var fullständigt ointresserad av livsåskådningsfrågor i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Men en sommardag-på sin dotters konfirmation-drabbas hon av Gud. ”Jag hörde ingen röst, såg ingen eldskrift på kapellets väggar…men jag fylldes av en total visshet.” Låt mig få lyfta fram ett citat med anledning av den rubrik jag satt på detta inlägg. Det finns på sidan 61 i boken:

”Innan jag blev kristen var det mycket viktigt för mig att få reda på exakt vad min dotters utvecklingsstörning berodde på, långt efter det att läkarna och vi tvingats konstatera att hon inte led av en sjukdom som kunde botas av mediciner eller kirurgiska ingrepp.Jag letade i medicinska böcker och surfade på varenda handikappsajt på Internet. Kunde det vara det syndromet eller kanske den kromosomrubbningen? De tester som gjordes gav alla negativt resultat. Ulrikas handikapp är och förblir, på vetenskapens nuvarande nivå, en gåta. Att det var så plågade mig svårt. Nu kan jag konstatera att den kunskapen inte är särskilt viktig. Det räcker med att Gud vet varför han skapat henne som han har gjort och att han älskar henne och har konkret och viktig användning för henne i arbetet för sitt rike. Det hindrar inte att jag med stort intresse ser fram emot den dag när den medicinska vetenskapen tagit ytterligare något kliv framåt så att vi kan få besked om vad som orsakat hennes handikapp. Och det innebär inte heller att jag skulle ha varit en sämre kristen om jag just på den här konkreta punkten inte kunnat slå mig till ro utan fortsatt att leta. För mig, som ägnat mitt liv åt att söka förklaringar och orsakssamband, är det dock en stor vila att kunna acceptera att det finns någon, Gud, som sitter inne med svaren oavsett om han väljer att visa mig dem nu, senare eller aldrig.Detta innebär inte att den kristna tron är ologisk och slumpmässig. Tvärtom upphör jag aldrig att förvånas över den starka inneboende logiken i Bibeln och i de tolkningar som kristna gjort i alla tider. Den kristna tron är, bland mycket annat, ett logiskt sammanhängande tankesystem där trådarna knyts ihop. Det är också därför kristen tro tål tuffa utmaningar och ifrågasättanden. Eftersom Jesus inte bara är stötestenen utan också hörnstenen är den ett bygge som inte låter sig raseras ens av de våldsammaste angrepp utifrån. Det råder ingen brist på intellektuell klarsyn och redbarhet i kristna kretsar, vad än de som står utanför inbillar sig.

Men detta innebär inte att det går att resonera sig fram till en kristen tro på logisk väg. Ett element av det oförklarliga, av det som inte kan sägas i ord, kort sagt av mystik, är oundvikligt.

Kristna människor kan dela mycket med varandra. Vi kan beskriva våra respektive Gudsmöten så att andra kan se och glädjas åt likheter med sina erfarenheter eller förundras över skillnader. Den typen av berättelser tenderar ofta att vara både ointressanta och obegripliga för dem som står utanför den kristna tron. Och inte ens kristna emellan går det att uppnå fullständig förståelse. Den individuella relationen mellan Gud och människa är just individuell, unik för var och en. Det är här som mystiken kommer in, det som inte går att förklara, en sanning av en annan och högre dimension, där jag – fattig och syndig människa, för att citera den syndabekännelse som numera kommit ur bruk – förunnas det ofattbara att få direktkontakt med min skapare.

En tro utan mystik riskerar att bli teoretisk, platt och inskränkt. Mystiken får tron att lyfta, att svinga sig till nya höjder. Den gör att mina böner inte bara är rop rakt ut i tomma intet utan den ena delen av en ständigt pågående kommunikation mellan mig och Gud. Den gör att jag med lite träning, kan uppfatta att Gud svarar mig, att han är, som det heter i en av tackbönerna efter nattvarden, ”närmare mig själv än mitt eget hjärta.”…….”

Du har säkert hört sagan om herdepojken, som ideligen ropade: ”Vargen kommer.” När vargen kom till sist, var det ingen av hans vänner som trodde på honom när han ropade.

När jag var hos min Hjärtläkare sist hade jag gjort en minneslista där jag skrivit ned alla mina små krämpor och skavanker. Läkaren såg bekymrad ut och förklarade att det var bäst att koncentrera sig på det som hade med mitt hjärta att göra.. Det andra får du prata med Vårdcentralen om tyckte han. Han skulle skriva en remiss om mina magproblem, som jag haft en lång tid och som jag tidigare hade pratat med honom om. ”Det är säkert inte så allvarligt”, sade han vänligt, ”ty då skulle det ha förvärrats eftersom du haft problemen så lång tid.”

Han lät mig förstå att mina problem inte var så stora. ”Du har haft tur eftersom ditt hjärta inte tagit skada efter din infarkt, det har vi sett när vi gjorde en ultraljudsundersökning.”

Jag kände mig som herdepojken. Visserligen hade jag inte ropat att vargen kom, men jag hade oroat mig alldeles i onödan om man nu skulle tro att läkaren hade rätt. Trots detta har jag gått i snart ett års tid och väntat på att få mina magproblem utredda, min yrsel att försvinna och min depression att upphöra. Men det är ju bara bagateller alltsammans. Trots allt är jag ju mycket bättre nu och det ser ut att gå åt rätt håll med allt. Vad hade hänt om jag inte likt herdepojken hade påkallat uppmärksamheten?

Det är synd om läkare och sjukvårdspersonal, som ideligen får rycka ut så fort någon hypokondrisk person ropar: “Vargen kommer”, men det är ju trots allt deras jobb. De kan ju inte rå för att resurserna tryter medan vargstammen ökar. Hu! Vargen kommer kanske…eller gör han inte det?

När vi säger att vi tror på Gud så innebär det att vi har förtroende för det han sagt Detta kan vi omöjligt prestera eftersom vi i grunden är tvivlande varelser. Vi behöver inte anstränga oss och inte heller hämta tron på något ställe där vi tror att den finns. Nej tron kommer till oss och genom tron kommer vi i förbindelse med Gud. När Jesus gick på jorden i människogestalt, så förklarade han att han var förbindelselänken mellan Gud och människa. Han var Gud, men han var också människa. När de såg honom, såg de en människa, men när de kom till tro, så trodde de på Gud som hade sänt honom. Jesus blev deras förbindelselänk till Gud. Trots detta tvivlade de. Till och med de närmaste lärjungarna gjorde det. De var så tröga till att begripa det han sagt om sig själv. Lärjungen Tomas kunde inte tro när de andra sa att de hade sett Herren. Han kunde inte tro förrän han själv fick se. Han tyckte säkert att vännernas berättelse var obegriplig. Det var inget underligt med det. Vi känner säkert igen oss. När andra berättar obegripliga saker vill vi gärna analysera och ifrågasätta. Nu är det väldigt trösterikt att läsa att Tomas inte behövde lämnas i sitt tvivlande tillstånd. Han fick ett särskilt möte med Jesus. Han fick se och kunde därför tro. Men så läser vi slutet av berättelsen när Jesus säger till Tomas: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.” Hur är detta möjligt? Hur skall vi kunna tro utan att se? Om vi läser vad Gud har sagt i sitt ord så är detta omöjligt att prestera. Dessutom är det omöjligt att finna nåd hos Gud utan tro eftersom den rättfärdige skall leva genom sin tro. Allt detta verkar motsägelsefullt, men låt mig förklara vad det handlar om. Tron kommer till oss om vi vill. Den kommer genom evangeliet. Vi kan öppna dörren för evangelium och vi kan ta emot det. Det säger “klick” precis som när man blir kär. Vi ställs inte inför något krav att vi måste tro. Tron infinner sig som en gåva, precis som kärleken är en gåva, därför att vi öppnar oss för evangelium. Detta är också tecknet på att Gud är där. Där barmhärtighet och kärlek är. där är också Gud, sjunger vi i en sång. Tron medför att vi kan ta emot kärlek utan att kunna betala den. Käre vän som läser detta: ”Jag vill verkligen bedja till Gud för Dig, att Du skall få uppleva detta.” Du kan ha fullt förtroende för budskapet Gud älskar Dig!

Min fråga: “Fick han möta den Gud han hade så svårt att tro på?”

”…Jag förnekar inte att jag trodde på de människor som sade sig ha mött Gud i sina liv. Hur ska man annars förklara hur en röst, en himmelskt spröd stämma bryter igenom församlingens höga glädjebrus. I ett stigande crescendo får rösten andra att tystna i ödmjuk bön och lyssna. En röst från en annan värld, eller är rösten enbart inspirerad av sin tro? Hur ska man kunna förklara?….Mitt intellekt ville analysera, men mina känslor ville saklöst acceptera och mitt hjärta ville ha drömmen att det var ett budskap från Gud, men jag kunde inte och ville inte ta ställning…Det var den andliga upplevelsen jag längtade efter och som jag sökte, men jag fann den aldrig. Två vägar skildes åt i skogen../jag tog den mest befarna,/ och det förändrade allt. (Robert L. Frost.)

Solen strålar ner från en klarblå himmel, men mörka moln täcker min. Jag sitter med några andra nedanför en banvall. Vi dränker vår oro. Flyr in i dimmorna. Inga broar finns emellan oss. Vi är långt ifrån varandra, trots vår samvaro. Flykten från livet och ångesten över tillvaron är vår gemensamhet, men vi nämner den inte med namn. Ovanför oss går tågen förbi. Vagnar fyllda av resenärer, människor som reser bort. Tänk om man kunde få följa med och fly bort från tillvaron. Att fly bort från det liv jag levde. Jag går hem…..

O sällhet stor som Herren ger. Församlingen sjunger:”O sällhet stor som Herren ger….Jag känner ett hål i min själ. Jag gråter, inga tårar. Jag gråter inombords. Var är du min sällhet stor? Gud har du glömt att jag finns till? Jag har en så stor längtan, men jag vet inte vad jag längtar efter. Är det längtan efter att få möta Gud, eller är det bara en längtan efter en slags upplevelse utanför den jordiska tillvaron….

Må endast din vilja ske i mig/och i alla dina skapelser-/jag önskar ej mer än detta, Herre/i dina händer överlämnar jag min själ.(Charles Eugéne de Foucauld)

Hade jag kunnat be den bönen med ett ärligt hjärta? Nej jag tror inte det.

En dröm: Jag sover. Mamma kommer till mig. Följ med mig, jag vill visa dig något. Hon tar min hand. Vi går in genom en port, in i en stor upplyst sal. Tusen och åter tusen människor fyller salen. Den stora vita flocken. Vänta får du se, säger mamma och långt där borta, bortom alla tusende människor stiger det upp ett ljussken. Starkt som solens ljus. Är det Gud? Mitt bröst fylls av en enorm känsla. Det vill sprängas av hänförelse. Sorlet i salen stiger till ett glädjebrus. Mamma säger: Nu får du gå igen. Du får inte vara kvar här längre. Du måste gå! Jag vaknar. Var fick jag drömmen ifrån? Fanns Gud den natten? Ville mamma säga mig något?

Åren går. Jag flyr mer och mer och dränker min ensamhet, ångest och oro och mina tankar. Många gånger försvinner jag in i andra världar, som inte existerar, fantasifoster av min hjärna, efter veckor av drickande. Ur de mörka skuggorna växte skräckbilder fram projicerade av mitt omtöcknade huvud. Delerium…röster som hånfullt skrattar..Du ska aldrig tillhöra de lyckligas skara. Paradiset kommer aldrig att bli din arvedel. Lösgjorda figurer ur skuggorna närmar sig. Jag drar filten över huvudet och blundar……Aldrig skall du tillhöra de himmelska skarorna. Jo ropar jag, det kommer jag att göra….från rummet hör jag andra röster med ett annat budskap. De sjunger himmelska sånger om räddning och frälsning…deras röster överröstas av de hånfulla…..Jag tar ett trappsteg/närmare Gud/ Inte min barndoms Gud/som han framställdes/av de som fostrade mig. De gav mig en bild / av en orättfärdig Gud./ Till honom som de tillbad./Han skrämde mig./Gav mig skuldkänslor / för att vara människa/ med svagheter. / Sådana svagheter /jag inte fick ha/ för min barndoms Gud……

Min far: En del av mitt ursprung. Tystnade hans röst när han gick bort? Jag kan ändå höra. Hans förmaningar och goda råd. Hans tro på Jesu lära. Blev allting som han sagt. Att ovanför stjärnor allt strålar klart. Jag undrar och tänker så: Fick han se sin skapare, den han trodde på. Tänk om hans röst kunde nå ned och ge mig svar härpå….”

Owe Wikström, som är Professor i religionssociologi skriver en intressant artikel i Dagen till vilken jag länkar:
GÅ IN HÄR

Nej då, jag sitter inte vid datorn hela tiden om ni tror det. Jag är ute och njuter ibland av den storlagna naturen i vår omgivning. Den 6 oktober har varit en solig dag de senaste åren, men hösten kryper allt närmare. Det visar mina bilder som är tagna vid samma tid och samma plats under tre år. Håll till godo:

http://galleriminkboren.rolferic.se

För att se de privata bilderna i galleriet behöver du en egen kod.

Jag har lånat den på biblioteket. Den är verkligen läsvärd, men jag har lite svårt för en del av innehållet. Jag begriper det inte helt enkelt.

Nu går jag och funderar igen på vad jag läser. Det talas så mycket om kultureliten och de politiskt korrekta. Finns det verkligen något entydigt svar på vilka de är, eller är det bara liksom mycket annat, ja jag tänker på höger och vänster, något som vi själva har uppfunnit. En del menar att kultureliten i vårt land och i vår kyrka tillhör vänstern, men jag har lite svårt att förstå det. Är det en sann bild eller är det något som vi från visst håll blir påverkade att tro? I så fall skulle en hel del präster och biskopar tillhöra vänstergänget. De sitter på poster där de kan utöva ett stort inflytande och bestämma hur utvecklingen skall bli i vårt land. Vilka åsikter som är politiskt korrekta och att alla andra åsikter skulle vara bannlysta. Det är så det beskrivs bl.a. i Göran Skyttes bok. Han går så långt att han menar att de präster som har avvikande åsikter, t.ex. om de är mot kvinnliga präster, blir mobbade, trots att de inte predikar sitt motstånd, utan bara har det som en hållning, ett slags tolkning av det som står i bibeln och det som varit tradition i kyrkan under gången tid. Han nämner inte ett ord om de kvinnor som är präster som också blir utsatta för ett slags mobbing, utan befäster i stället tanken att det finns två läger. Jag har svårt för det här och tycker att det är en falsk bild av verkligheten? VAD TYCKER DU? Skriv i kommentarer!